~Kattis~

Under min gymnasietid hade jag en klassföreståndare och även matematiklärare som är något (!) av ett original. Han heter Rune och även mamma har haft honom som lärare. Rune var en fantastisk snäll människa som jag vill minnas var alldeles för snäll med sina elever, men det är inte därför man minns Rune...
Rune är den sålaste människan jag någonsin träffat! Han ägde endast ett set kläder, och dessa kläder gick han klädd i dag ut och dag in. Jag minns att det var en mörkblå skjorta och ungefär samma färg på byxorna. Han använde exempelvis samma te-påse i en hel vecka... Så snål var han!
När min klass hade terminsavslutning efter ettan (stämmer det, eller var det jullovet?) så skramlade vi alla en slant och köpte, jeans, skjorta, t-shirt, kallingar, strumpor, presentkort på mat och även presentkort på Konditoriet. Ett stort paket blev det i alla fall med massor av smått och gott i! Rune blev överlycklig över presenten och därmed byttes även den mörkblå skjortan ut mot den nya randiga skjortan och de nya jeansen vi hade köpt. Han berättade stolt att vi var de snällaste eleverna han någonsin hade haft!
Visst skrattade många bakom hans rygg och det var inte många som respekterade honom (dock tror jag att de flesta i min klass gjorde och faktiskt gjorde något på hans lektioner), han luktade ibland och han fnös när vi kom med våra dyra kläder och nyinköpta prylar. Att fika i skolcafeterian (som för övrigt med all säkerhet tillhörde Sveriges billigastefik) var för honom en befängd tanke... Eftersom han ofta hjälpte till att plocka efter eleverna och därmed fick sig en gratis kopp kaffe är en annan historia!
Jag vill minnas att när mamma hade honom som lärare tvingade de honom att klä ut sig till Lucia och lussa för någon tjej som Rune hade visat ett visst intresse för och är ett minne som mamma fortfarande ler åt.
I alla fall, Rune var en otrolig människa som hela Sveg pratade om. I ur och skur gick han och pantade burkar och allt vad det var, trots att vi alla visste att han hade en mindre förmögenhet undanstoppad någonstans...

Åren gick och ingen visste väl riktigt vad som hänt med Rune och det var väl ingenting som man gick och funderade på direkt.  För två år sedan ganska precis, samma dag som min sambo skulle ha sin 30-års fest så går jag, mamma och Christian på gågatan här i Kungälv då vi får syn på ingen mindre än Rune... Han skiner upp när vi hejar på honom och stannar mer än gärna och pratar med oss. Han berättar att han bor i en grannby till Kungälv men handlar i Kungälv då det är billigare där... (Nähä, han, handla billigt?) Vi står kvar och pratar ett tag och sedan går vi vidare åt olika håll. Efter den här incidenten har jag ibland tänkt på vart han tog vägen, hur han hamnade här och så, men inte sett till honom FÖRRÄN i går när jag och lillebror sitter och tar en festis i solen på ett torg här i Kungälv, när ingen mindre än Rune kommer gående i en sliten sliten mörkblå vinterjacka och slitna blå byxor och några slags remskor på fötterna. Med en lillebror som inte riktigt vet om han ser rätt eller inte så hejar jag glatt på Rune. Han berättar att han fortfarande bor kvar i Bohus i en bostadsrätt han köpt för 225 000 kr  -så typiskt honom att berätta vad det kostar. Men han går varje dag till Kungälv och handlar på Willys (billigt), låser in påsen på ICA Maxi (man får femman tillbaka när man lämnar tillbaka nyckeln) och läser tidningarna på biblioteket innan han går tillbaka till Bohus! Det är en bra bit till Bohus, dessutom måste man gå över hela Göta Älv där det kan blåsa bra med motvind åt vilket håll man än går åt....
Men han såg pigg och kry ut i alla fall. Inte ett grått hårstår! Han har fortfarande utslag eller psoreasims på händerna och lite i ansiktet, han såg nog bara lite skörare ut på något sätt.
Döm till min förvåning när han berättar att han har sporadisk kontakt med vår gamla biologilärare Ingvar Otterlind som vi då kallade för mannen utan nackdelar (räkna ut det själv vad det betyder) och att han bodde i Västra Frölunda. Rune berättade även att han alltid tyckt att Ingvar var alldeles för hård mot sina elever och hade orimliga krav på oss... Hm, själv minns jag bara när Nicke Jonassons "hundvalp" åt upp mitt och Tinas arbete.....
Det var roligt att se Rune igen och han blev väldigt glad att se mig, kanske inte mig som person men att han fick någon att prata med. Han mötte inte min blick mer än någon sekund men han lyssnade intresserat när jag berättade om vad jag gjorde nu för tiden och så skrattade vi åt några anekdoter han berättade om sina gamla kollegor....
Jag fick mig ett gott skratt, jag blev glad! Jag skrattade inte åt honom, jag skrattade åt minnena från skolan, från klasskompisarna och allt vad det innebar. Rune var en god människa, något udda men jag tror att han ville oss väl och jag tror att han var en av få lärare som stod på elevernas sida.
Rune Karlsson - hoppas jag springer på honom snart igen!